17. jan, 2020
SKÖRDEVECKA MED BIRGER’O (ital. RACCOLTA)
För fler bilder, se flikarna PLOCKA OLIVER och RACCOLTA '17 +'18 med flera
En Skördevecka/Raccolta startar normalt i början av november. Det är olivgårdens ägare som bestämmer datum. När själva plockningen ska börja den veckan, bestäms av vädret. Risken för regn år inte så stor. Den tiden brukar det vara ”svenskt sommarväder”. Jag har varit på plats varje år sedan 1999.
Att det inte får regna beror på invägningen vid pressningen i frantoio. Hanteringskostnaden för olivgårdsägaren beräknas nämligen efter vikt!
Vi bor nära olivlundarna. Oliverna närmar sig mognad och skiftar från grönt till mörkt brunviolett. (Det skulle ha varit värdefullt att få färgen bestämd av Sven Plex Petersson.) Ägaren tittar på helhetsintrycket av färgskiftningen. Den som har bitit i slånbär kan föreställa sig smaken. Det är oljan i bären som är god.
När vi kommer till olivlunden efter frukost bestående av lokala råvaror ligger näten redan under träden vi ska börja skörda. Vi har egna skor med bra fäste på oss; i övrigt lätt klädda. En väst eller jacka i beredskap. Den som vill fyller en flaska dricksvatten.
Vi får långa käppar att slå lätt på olivträdets grenar och kvistar. De som orkar får hantera batteri-drivna specialkäppar. Se bilder.
Nu skakas det snart i varje olivträd sedan vi spritt ut oss under grenverket. Oliverna faller med lätta dunsar i de gröna näten. Den som vill får handplocka på de lågt hängande kvistarna (söderkvistar). Efter en knapp timme vill man gärna ta paus. Det bestämmer var och en. Vid ett-tiden bryter vi för lunch. Se bild.
Den har familjen dukat upp på ett långbord i halvskugga. Nu märks det att vi är i Italien. Doftande bröd, lufttorkad skinka/prosciutto, salami, mozzarella och andra ostar, skimrande tomater mm samt vin och vatten efter behag. Vi slår oss ned runt bordet och ”tjattret” börjar; på engelska, italienska, franska, apricalesiska, svenska, även tyska samtidigt som vi hugger in på läckerheterna. Inget skålande om inte någon skojar till det tillsammans med ett cincin! Stämningen är hög och njutningarna hörs mellan tuggor och klunkar.
Helst ska vi tillsammans få ihop så många oliver att det räcker till första leveransen av årets olivolja till Sverige. Det kräver 30 korgar à 20-25 kg, Men ännu är det bara eftermiddag. Någon tar en paus ett tag, dricker en skvätt och passar på att föreviga arbetet, någon fågel eller blomma, utsikten mot dalen eller de blånande bergen; eller mot havet om vi är på den familjegården. Har vi tur ser vi ”Korsika i siktigt väder”. Vi behåller dock kläderna på och leker inte Evert Taube.
I ett buskage har familjen ordnat ett hemlighus.
Olivgårdsarbetarna från Sverige trivs, skojar men känner också av, att några ovana muskler får arbeta. Det är tillåtet att lägga sig ner en stund i solen eller skuggan. Det gäller bara att stå ut med vissa, kamratliga gliringar.
Dagens skörd ska pressas samma kväll.
Vi åker till grannbyn och träffar Paolo, som driver Frantoio Cassini. 5 gårdar kan få sina oliver processade samtidigt. Efter invägning tvättas oliverna och via transportband hamnar de i kvarnen, som mal olivkött och kärnor till en mörkbrun massa. Därefter pressas den under högt tryck. Det är slamrigt i lokalen och de flesta måste tala högt eller skrika. Vi håller oss efter kanterna; tät trafik i de minimala passagerna. På en tavla står skrivet med krita ”vår” Paolos namn och totala vikten på vår skörd.
Frantoio-Paolo är glad att se oss; vi känner varandra sedan 2014. Han har skjutsat mig till
Colla Bellas höjd där han nyplanterade olivträd. Där doftade även kaprifolium och fläder kan jag intyga. Jag vill nämna att Paolo är mycket respekterad i branschen och fick senaste året åter en guldmedalj för sin höga kvalité.
Han har faktiskt lärt frantoiot för olivgården i Toscana att pressa oliver med minimalt insläpp av luft i olivmassan! Ju mindre syre desto längre hållbarhet för olivoljor; våra är alltid kallpressade och jungfruoljor.
Efter ca. en timme har vår Paolo sin olivolja i dunkar. Spillvattnet samlar frantoiot i cisterner och fermenteras för att spridas ut under olivträden. Kärnresterna har torkats och samlats i en stor hög. De blir briketter till kaminer i trakten. Jag har samlat aska efter förbränningen; en känd keramiker har velat ha askan och experimenterat och framställt glasyr till sina drejade verk. Bild finns.
Vi åker tillbaka och äter middag. Då får vi varsin flaska av den skördade olivoljan. Härligt! Olivoljearbetarna är både nöjda, stolta och avslutar måltiden mätta med en slurk limoncello.
I regel plockar vi oliver en dag, men vi kan stanna tre, om gården behöver oss.
Det övriga programmet kan bestå av vinprovning, lunch med plockmat av lokala produkter, utflykt till saffransodling, cykeltur längs Medelhavet– en bit, museibesök mm allt enligt deltagarnas intressen. Det har hänt att några deltagare badat, så packa baddräkt om andan skulle falla på.
Vi bor på bed&breakfast, agroturismo eller liknande. Den lokala kontakten är givande. De får berätta om sina liv och vi berättar hur vi har det. Det blir sällan språkförbistring. Vi har ju händer, ansikte, läten mm för förstärkning av vad vi menar.
Ett år tog vi en tur till Monte Carlo. Vi räknar med att göra om det i år.